Vi har precis kommit in från skogen, jag och mina två killar. Vi har gått ute i det härliga höstvädret. Skogen ligger inte utanför Västerås utan precis bredvid centrallasarettet. Min äldsta pojke, Ville, kallar gläntan för Ambulans-skogen då den angränsar till just ambulansen.
Arvid, 3 år, bad mig vara fröken och självklart tände jag till på idén! Jag bad mina "elever" hämta tre pinnar var. Ville var snabb men det tog något längre tid för Arvid men snart hade även han 3 pinnar i ena näven. Sedan bad jag dem jobba ihop för att räkna ut hur många de hade tillsammans. Här tog Ville kommando och konstaterade snart: "6 stycken mamma". Arvid röt till: "Fröken heter hon!".
Därefter lämnade vi matematiken och gick vidare till bokstavsarbete. Jag bad mina "elever" skriva sin första bokstav i förnamnet bland barren. Jag hjälpte Arvid med sitt A men Ville textade vant ett V. "Och sen kan ni fylla i er bokstav med vad ni hittar i skogen", bad jag dem och båda valde materialet pinnar. Stolt backade de bakåt några steg och skådade sina verk!
Solen öste ner mellan trädgrenarna och min stolthet och glädje över mina barn kändes för stor för att få plats i bröstet. Inte för att de kunde. Inte för att de lyckades med uppgifterna utan för att de ville. För att de var intresserade. Nyfikna.
Det är inte endast skolan som ska undervisa, lära och fostra våra barn. Det är också hemmet och föräldrarna. Eller vänta, det är fasktiskt mest hemmet som ska göra detta!
Men det är skolans pedagoger som ska undervisa i de ämnen där det behövs särskild pedagogisk undervisning. Men denna undervisningen får inget fäste utan ett hem som fostrat sina barn till att det både är roligt och viktigt att lära sig!
Jag måste sluta. Barnen river övervåningen. De kommer inte överens om vem som ska ha småbilarna. Vi måste tydligen ha en liten samling kring begreppet Demokrati!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar