Rätt person på rätt plats om jag får be!

Sitter på jobbet ute på Hundaregatan och känner att wow vilket roligt jobb det här är! Att arbeta på gruppboende är verkligen roligt, givande och utvecklande.

Eller är det så att det blir vad man gör det till?

För ärligt talat har jag träffat personal på olika boende som är totalt ointresserade, uttråkade och rent av sura och passiva.

Att ge stöd till en person med någon typ av funktionsnedsättning och/eller till en äldre människa är ett oerhört viktigt och värdefullt arbete. Det är inte bara att servera lunch, duscha av lite snabbt, dela ut medecin och säga godnatt. Det är att se individen, förstå individen och vara där för individen både fysiskt och mentalt.

Svår fråga

I förmiddags var jag på kandidatutbildning där vi bland annat diskuterade burka, niqab och hijab. Vi diskuterade om det är okej att dessa huvudbonader blir burna här i Sverige på vissa arbetsplatser. Är det okej i vården? På ett gruppboende? I en skola av en klasslärare? På en förskola?

Ska man tillåta kvinnor att utbilda sig till dessa yrken om man bär dessa huvudbonader?





Jag svarar ja på sista frågan eftersom att det måste vara upp till var och en vad man vill utbilda sig till MEN det är upp till arbetsgivaren att sedan avgöra om dessa huvudbonader passar just på den aktuella arbetsplatsen.

Jag skulle däremot själv säga ifrån om mina barns läkare bar burka eller niqab då jag vill se personens hela ansikte, dels för att kommunicera med läkaren dels så att mina barn inte blir skrämda.

Vad tycker du?

Tick tack, tiden går

Mina fina pojkar. Pratade med en vän igår när vi lunchade och jag sa att ju mer tiden går ju mer minns jag dem som bebisar. Är inte det lite konstigt? Kan det vara så att ju mer man kommer ifrån spädbarnsåldern ju mer kämpar man för att minnas?

De där små knubbiga händerna. De mjuka låren. Det tandlösa leendet.

Tiden går! Nu har jag två stora pojkar...

Grubblerier

Idag är jag trött så det blir ett kort inlägg.

Måste bara skriva några rader om vad som snurrar i mitt huvud just nu:

1. Hur ser lärarkompetensen ut på särskolan här i stan? Har lärarna lämplig examina? HAR de examina?

2. Varför kan man få skolskjuts om man vill att ens barn ska gå på särskola men inte om man vill att ens barn ska gå på en skola som arbetar inkluderande (och den ligger på andra sidan stan)?

3. Ser vi alla på inkludering på samma sätt? Definierar vi ordet likadant?

Några frågor som väcktes igår när jag träffade ett gäng mammor som har barn med Downs Syndrom. Ett väldigt mysigt och intressant möte för övrigt! TACK!

Funderar även mycket på att jobb är viktigt och att jobb ger en inkomst, en ekonomisk bastrygghet, en självständighet. Att städa är också ett jobb som är ytterst viktigt men städjobb är mindre värda för socialdemokratin.

Som Björklund uttrycker det: "Det är ju ingen slump att socialdemokraterna kallar skattereduktion på hushållsnära tjänster för "pig-avdrag". Det är en nedvärdering av professionella människors insatser i en viktig bransch."

Men Alltså, varför ska en manlig målare som målar ett fönster få reduktioner och avdrag när en kvinnlig städerska - som putsar samma fönster - inte ens ska få pensionspoäng?

Jag älskar vår gård!

Jag tror att vi bor på Västerås´ bästa gård! Och de flesta här känner nog som jag (finns alltid de som inte gillar barn och här bor det många barn).

Igår träffade jag en äldre nyinflyttad dam som bor under mig och hon sa :
"Jag har då aldrig varit med om en bättre sammanhållning någon annanstans än den vi har här på vår gård!"

Nej, inte jag heller! Och jag har bott på måååånga ställen här i stan.

Ett nätverk för barnens skull

Jag har alltid värnat om mina barns nätverk. Jag anser att ett nätverk med individer som älskar och tycker om mina barn är det bästa jag kan ge mina barn. Jag som förälder är inte oumbärlig och ska inte heller vara det. Att mina barn exempelvis kan och vill vara hos mormor och morfar när de vill (och när de måste då vi behöver hjälp) är guld värt för mina barn anser jag.

Redan från födseln har vi varit noga med att det finns ett nätverk runt våra barn i vilket de kan finna trygghet, värme och närhet.

Ett nätverk är även de vänner som våra barn har. Och med dessa vänner kommer även alla föräldrar och syskon som tillhör de familjer dessa vänner tillhör. Dessa individer är också de oerhört viktiga för våra barn.

Idag är två av Villes vänner här medan deras föräldrar arbetar. Det är sportlov och jag erbjöd mig att agera "dagbarnvårdare/fritidspedagog" så att killarna fick leka och ha lite ledigt. I utbyte är Ville hemma hos dem en annan dag.

Så fungerar ett bra nätverk! Man finns där för varandra och man litar på varandra!

Morr!

Idag har jag varit på verksamhetsbesök på Hamregårdens förskola. Väldigt intressant och lärorikt!

På Hamregårdens förskola lägger de stor vikt på lek, språk och utevistelse. De satsar på en lärande lek, ett levande och lustfyllt språk och lägger en hel del av barnens vistelse på förskolan utomhus, i olika lärorika miljöer. Detta fick jag veta på www.vasteras.se

Personalen vill skapa en god pedagogisk miljö där omvårdnad, omsorg, fostran och lärande bildar en helhet. Trygghet är ett av ledorden.

Personalen, föräldrarna och barnen älskar sin förskola precis såsom många gör i Västerås där vi har en väldigt bra barnomsorg. Men det har signalerats att barngrupperna svämmar över och att det snart är ohållbart och det kan jag inte acceptera!

Det är inte förskolans personal som gör eller har gjort något fel och det gäller inte bara denna förskola men varför trycker man in fler och fler barn i förskolan!? Det GÅR inte. Snälla rara Områdeschefer: hur tänker ni?

Ja, jag blir föbannad! Fram med hårdhandskarna!