Minns du Annandagen för 5 år sedan? Bilderna finns för alltid kvar av tsunamin som drog in över bland annat Thailand. Men kanske minns vi mest de familjer som miste sina barn? Bilderna på de barn som försvann i vågen. Idag har tusentals ljus tänts till minne för de många som föll offer för den enorma vågen.
Jag är inte troende. Men under julen får jag en känsla av att vilja ära mina avlidna släktingar. Jag tänder ljus på deras gravar. Sopar av deras gravstenar. Sopar bort snön som fallit och täckt platsen där de ligger och vilar för alltid. Jag säger några ord. Idag önskade jag både morfar och farfar god jul: både på svenska och finska. Inte vet jag, kanske har de glömt svenskan helt!? De har ju ändå varit döda i 42 respektive 34 år...
Eva Brunne, stiftsprost i Stockholms stift, skrev i Dagens Nyheter härom dagen att besöken på kyrkogårdarna har tilltagit oerhört och hon tror det har att göra med behovet av rötter. Och det tror jag också.
Våra avidna släktingar har gått före oss och de betyder mycket för oss. Jag tror att man kan få kraft, stöd och tröst genom att minnas en person som stod en nära. I mitt fall så hann jag aldrig träffa morfar och farfar men jag känner ändå att jag finner ett slags stöd i att tänka på dem eller besöka deras gravar.
Under julen tänker jag mycket på vad mina nära och kära betyder för mig. jag tänker även mycket på vad jag vill föra vidare av det som människor som stått nära mig har sagt och gjort när de levde. Sådant som jag fått berättat för mig bär jag nära mig. Jag suger åt mig allt som får höra om morfar, farfar och andra släktingar!
Mitt besök på kyrkogården under julen är viktigt för mig. Både för att jag behöver mina rötter men även för att visa att jag vet att livet inte är evigt. Vi ska alla dö. Livet är vanskligt och förgängligt. Därför ska man inte leva gott så att man får ett fint liv i himelen utan man ska leva gott så man får ett fint liv när man är i livet!
Idag tände jag 5 ljus: 2 ljus för morfar, 2 ljus för farfar och 1 ljus för dem som alldeles för tidigt mist någon nära. Idag går tanken speciellt till dem som förlorade en anhörig i tsunamin 2004.
